Never completely home again
"It's not a year in a life, it's a life in a year"
Americans who might read this: Google translate works okay for this post, you'd get the idea :)
Det börjar närma sig maj, och jag vill stanna tiden. Har idag befunnit mig i Amerikas förenta stater i tvåhundrafyrtiofyra dagar. Handen på hjärtat skulle jag helst vilka spendera minst lika mycket tid till här. Det här året har varit, och är fortfarande, allt jag inte vågade drömma om men hoppades på. Jag lämnade Sverige med förväntningar om ett tufft och utmanande år, där jag skulle gråta varje dag under vintermånaderna och kanske till och med tvingas byta värdfamilj eller rent av åka tillbaka hem. Jag ville inte ha för höga förhoppningar, då jag var rädd för att bli besviken.
Mitt år har varit precis tvärtom. Jag älskar min värdfamilj, samhället vi bor i, och vännerna jag umgås med. Det är annorlunda, nytt hela tiden fastän High School och familjen har blivit vana och rutin. Jag har testat på nya saker, som basket och friidrott (hoppar höjdhopp, och det går till och med hyfsat bra, vem trodde det?), sett många nya platser och träffat ännu fler människor. Jag har ramlat många gånger, varit klumpig, gjort bort mig och sagt fel saker, men lärt mig otroligt mycket under tiden. Har det alltid varit roligt? Är jag alltid på bra humör? Blir jag aldrig irriterad på småsyskon eller kompisar? Aldrig frustrerad över att alltid behöva be om skjuts? Är det alltid enkelt att vara här? Svaret är nej på alla dessa frågor. Att vara utbytesstudent har för mig varit svårt några gånger, när jag inte var tillräckligt bra på basket, inte snappade upp engelska ord tillräckligt fort, när det är drama i kompisgruppen, när jag känt mig ensam, saknat mina föräldrar eller när jag varit sjuk och bara viljat sova i mitt rosa, mysiga rum i Sverige. Men det har varit så otroligt fantastiskt så många fler. Kan räkna mina svåra dagar på mina händer, men håller inte koll på hur många gånger jag skrattat, mött bra och känt mig hemma här.
Redan efter några veckor efter att jag anlände till Michigan fick jag ofta en känsla i magen av att jag befann mig på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Universum stod liksom helt rätt.
Det börjar närma sig maj, och jag vill stanna tiden. Att lämna Sverige var nervöst, skrämmande men att lämna USA kommer bli hjärtskärande svårt. Att vara utbytesstudent var mitt livs bästa beslut, och värt varenda krona. Jag försöker föreställa mig att säga hejdå till mina vänner här, tänker på hur vi kommer kramas en sista gång, och jag börjar gråta på en sekund. En vardag utan mina småsystrar, min lillebror och mina extraföräldrar är svårt att tänka mig. Det är svårt att försöka beskriva mina känslor i ord just nu - kanske rentav omöjligt, och jag tror inte någon som inte upplevt det själv skulle kunna förstå.
Jag är otroligt tacksam och lycklig för hur bra jag haft det här, men har svårt att acceptera att slutet börjar närma sig. När jag lämnade Sverige visste jag när jag skulle komma tillbaka, det vet jag inte den här gången. Det kommer vara en annan Stina som lämnar USA än den som anlände.
Snälla, låt mig stanna tiden.
"Exchange in another country is awesome. You do everything you wanted to but wouldn't have done at home. You become the person you really are" - Amanda (utbytesstudent)