Hur det egentligen är
Lyckligare än någonsin.
Många frågar mig hur det är att vara i USA, hur jag har det, och hur det går för mig. Känns som jag förenklar det hela när jag säger "det är bra" men det är sanning, jag har det så himla bra här. Ärligt talat tror jag att jag blev lyckligt lottad och har haft ett relativt enkelt år hittills.
Först av allt: min familj är superbra. Vi kommer överrens, vi skrattar och skämtar mycket, kan prata om djupare saker och jag kan verkligen lita på dem. Vi är öppna mot varandra och jag berättar i princip allt som pågår i mitt liv, alla små draman och vad som händer i skolan. Vi har det där omtalade klickat mellan oss som är så viktigt. Många andra utbytesstudenter säger ofta "jag tycker om min familj, men..." Och jag har aldrig behövt känna så.
Engelskan går bra. Jag var duktig på engelska innan och har lätt att prata med människor så det gjorde det lättare för mig att få vänner i början. Jag var förstås lite nervös, slant på en del ord och uttalade fel hela tiden, men det får mest folk att skratta. När jag blev nervös eller trött blev engelskan sämre och då var det lite frustrerande. Efter ungefär 2,5 eller 3 månader var förvirringen över vilket språk jag tänkte på enorm och det var lätt att råka blanda in lite svenska här och där, räknade alltid på svenska, tänkte tiden på svenska osv. Alltid när vi hade xc-träning eller tävling sprang jag och tänkte på språk. Nu kommer engelskan helt naturligt, det är det språket jag tänker på 99% av tiden. Att byta från svenska till engelska är lätt, engelska till svenska lite svårare. Visst är det ord jag inte känner till, men när de kommer upp frågar jag bara. Sedan lär jag mig nya ord i olika områden hela tiden, tex basketen var rena grekiskan först eftersom det innehåller många sporttermer jag aldrig hade hört förut. Får ganska ofta komplimanger om min engelska, att den är bra, att jag inte har så mycket brytning osv från folk jag inte känner men mina vänner brukar ta ner mig på jorden och säga "Stina you still have an accent, they're lying".
Är med i en väldigt bra kyrka och en fantastisk ungdomsgrupp. Många i Sverige tycker det är konstigt att jag är med i en och så, men det har gett mig väldigt mycket tillbaka. Mina vänner jag umgås med mest går i samma kyrka som jag, vi hänger mycket på helgens och gör roliga saker tillsammans. Kyrkan här är en så naturlig del av vardagen att jag inte tänker på det längre, och vi har väldigt kul tillsammans! Det är en stor gemenskap bland både de äldre och yngre.
Att vara med i sporter ger också mitt år något extra, för det är genom xc, olika matcher och nu basket som det är lätt att hitta vänner och prata med nya. Visst att de tar upp mycket tid, (träning 2 timmar minst 5 ggr/vecka) men det är så värt det. Sedan har jag inte (till allas stora förvåning) gått upp i vikt sen jag kom hit! Trots att man äter betydligt mer snabbmat och halvfabrikat här än i Sverige!
Skolan är förstås annorlunda med olika lektioner och ingen fast klass som man alltid är med. Jag tycker om upplägget eftersom det leder till många olika personer att prata med, även fast att ha en lektion med de i årskurs 10 kan vara aningen irriterade. De är sophmores och är 15/16 år... Behöver inte plugga något alls (förutom i engelskan då vi får en del texter att läsa), eftersom nivån här är ganska enkel. Några ämnen var svårare i början då inte engelskan var en naturlig del men nu tycker jag inte det längre.
Något annat som är väldigt annorlunda är hur folk agerar mot varandra, speciellt relationer mellan tjejer och killar. Att vara trevlig mot någon här tas lätt som att försöka flirta och då kan det bli lite missförstånd (har hänt mig en del gånger) och jag beter mig precis som mot mina killkompisar hemma. Killar och tjejer kan inte vara ensamma tillsammans, och det är för många rätt strikt. Dock hänger jag ibland som ensam tjej med killarna från kyrkan och mina föräldrar är helt okej med det. Förväntningarna på tjejer och killars beteende är definitivt annorlunda och tjejer förväntas inte klara av lika mycket som killar. "But you're a girl" har jag hört en del här men jag brukar oftast ignorera det, och har väl bevisat för en del att tjejer också kan. Just relationer och hur man agerar är så himla svårt att förklara, tror det är något man måste uppleva. Jag lär mig hela tiden, iakttar, och det är verkligen såhär man lär känna en kultur och amerikaner, deras tankegångar och syn på livet. Hade en helt annan uppfattning innan jag åkte hit, och trodde att jag förstod USA som land och hur amerikaner var. Jag hade fel i det mesta!
Detta var ett väldigt långt inlägg men tänker försöka skriva mer om skillnader, likheter, och annat som händer. Är det något ni i Sverige (eller USA, vet att några amerikaner läser denna) undrar så är det bara att fråga.