Leaving home, coming home

I want to finish this blog, and try to explain how it is to come home after leaving a home - as briefly as possible. I write this in English, so my non-swedish speaking friends get a chance to read my blog without going through google translate first.
 
I'd like to start off by saying that my exchange year in Grant, Michigan, was the best year in my life so far, and that I never even dared to imagine that it would be everything it was. I ended up in a welcoming community, at a great school but most importantly, with an amazing family. My host family made me feel at home and at ease in such a new and scary place that Grant was to me, at first. It was not until after the first week in Michigan I actually realized what I had done. I left my home in Sweden to go to a country I had never been in before, to live with complete strangers and call them my family, in a town where I did not know a soul. Thinking back now, it is a pretty crazy thing to do, but also the best decision I have ever made.
 
Before I left, I thought that there would not be much of a culture shock, since both Sweden and the U.S. are developed countries, we live in a global world, and my country is so influenced by american music, movies and tv. Believe me, I was wrong. It's not just that people act differently, or that you have to adjust to a different rythm in your daily life, there are little things too. I never expected to react to the way the air felt, the way the water tasted, or that the doorknobs and vacuums were different! Going to church was not something I was used to before,  but I started enjoying it after a while and it gave me so many friends and connections in our little community, and I am so thankful for that. I had never been a big sister, and suddenly I had three younger sibblings running around the house. I can't wait to go visit again and see them grow up, they're the craziest but sweetest kids I know. If mom and dad reads this to you guys, I want you to know that I miss you. So much.
 
There is a cliché saying that goes "time flies when you have fun", but it is incredibly true. Ten months have never passed by quicker, or been more eventful. I did so many things, saw new places and met new people. As June got closer, I started to panic. How was I supposed to leave my life here? My family? My friends? I can't recall crying as much as I did in May and June ever before in my life. While I was trying to make the most of the time I had left, there was a little voice in my head that kept going "this might be the last time you do this, or see that person". Anyone who spent time with me the last month knows what an emotional wreck I was. Saying goodbye is never easy, but man I never expected it to be this hard. It was physically painful, like a pressure over my chest or a punch in my stomach, every time I let go after hugging someone. Once, after saying goodbye to a friend, I actually screamed because it hurt so bad. It was horrible, and terrifying because I was, and still am, afraid of losing touch, forgetting and getting forgotten by others. It still is awful some nights, when the reality of not being able to see everyone whenever I want kicks in. Thank goodness for social media and being able to talk to people on the other side of the world.
 
Coming home was a relief in a way, because it meant I got to say hello instead of goodbye. It is amazing to see my friends and family after such a long time apart. The weirdest thing is to speak swedish again, and I keep wanting to use English or translate american phrases to swedish, which does not work that well. How can a person forget their first language? It does not feel like I was gone long now since my life is pretty much back to what it was before, even though I'm not the same person as I was. My perspective on the world is different, the way I think, of others and of myself, and I feel like I'm much more comfortable now than I was before. I'm currently working in a restaurant at an amusement park and spend my days off with my friends or simply sleeping. In the fall I'm goin back to High School to do my senior year. Who knows where I will end up after that.
 
I want to say a big thank you to everyone who was a part of my exchange year. Even if you only saw me once, or if we spent days, week or months together, you made an impact on my life and you were a part of the dream that I had for such a long time. I never thought a tiny town in western Michigan would mean this much to me.
 
America, you were amazing. I miss you and carry you with me every day.
 
Finishing a year as an exchange year is the weirdest thing. You leave your family and best friends, to come home to your family and best friends.
 
With all my love.
- Stina
 
Kod för att importera min blogg till Nouw: 2151366324
3 kommentarer

Juni

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade ångest i de fyra dagar i juni jag hade innan jag lämnade Michigan. Det var hemskt, fruktansvärt at bara föreställa sig att inte se min familj och mina vänner varje dag som jag blivit så van vid. Jag var utmattad psykiskt och övertygad om att tårarna snart skulle ta slut, men det gjorde de aldrig.
 
På tisdagen sa jag hej då till Caleb, som är min bästa amerikanska killkompis och någon jag litar på väldigt mycket. Han skulle åka till Sverige för att besöka den utbytesstudent som bott hos honom förra året, och det var surt att vi inte kunde ses i Sverige sen, på grund av dålig timing. På kvällen hade vi track banquet och awards night, och jag sade då hej då till ännu fler personer. Det konstigase var när jag sa hej då till folk som jag inte var så nära under min tid i USA, för man har ändå en relation till dem och man vet då med sig att man nog aldrig mer kommer ses. Med mina nära kompisar och min familj vet jag ju att vi kommer hålla kontakten länge och förhoppningsvis kunna besöka varandra. Ana sov över och vi låg och grät tillsammans, hade separionsångest men var ändå tacksamma för att Sverige och Spanien inte är alltför långt ifrån varandra.
 
Onsdagen kom, jag packade alla mina saker det sista, gav bort kläder och andra saker som jag inte ville eller kunde ta med mig hem. På kvällen åkte jag och familjen till den lilla restaurangen the Depot som ligger i Grant och åt middag tillsammans, innan vi begav oss till kyrkan. Var sorgset att träffa mina kompisar där en sista gång och sedan stannade jag uppe nästan hela natten och skrev brev till mina kompisar och familj. Sov endast en halvtimme innan det var dags att bege oss till flygplatsen.
 
Tänker inte ens försöka att beskriva hur det var att ha tio av mina vänner, plus min familj hos mig och hur det var att säga hej då. Jag var så trött, grät så mycket (hela färden till North Carolina också) och jag var väldigt less på att vara ledsen vid det här laget.
 
Jag kom till Washington DC runt lunch på torsdagen och tillsammans med andra utbytesstudenter (bland annat världens bästa Alva) så sightseeade vi där och landade i tanken på att åka hem. Var först då jag verkligen ville komma hem, för jag visste att jag skulle bli glad när man fick börja säga hej istället.
Flygresan hem till Sverige gick bra, jag och Alva höll varandra sällskap över Atlanten, och till slut landade jag på Landvetter. Att krama om mina systrar efter tio månader var helt fantastsikt.
 
Runt lunch, den sjunde juni tjugohundrafemton tog mitt tvåhundraåttiofem dagar långa äventyr slut. Det är svårt att förklara exakt hur det var men kan säga såhär mycket: det var fantastiskt och om jag kunde skulle jag göra det igen.
 
 
 
0 kommentarer

Maj

Maj kom extremfort, och rusade förbi. Jag tror inte jag någonsin varit så lycklig, och så extremt fruktansvärt ledsen på samma gång. Jag hann med en massa i maj, det var track tävlingar, åkte på utflykt till Silver Lake, fiskade för första gången i mitt liv, och reste till New York City igen.
 
Det var en sista chior konsert och jag blev så förvånad av vilken extrem talang som vissa lyckats gömma under året när de uppträdde med solonummer, wow. Är glad att jag kunnat vara med och sjunga, lärt mig mer, och blivit bättre eftersom jag alltid velat testa på att sjunga i kör. Fick även ett pris/en utmärkelse under konserten, väldigt oväntat men roligt!
 
Vi åkte ett gäng till Drive In-bio och satt i bak på en truck och såg på Pitch Perfect 2 en lördagkväll, och det kändes då som om jag skulle vara kvar i USA för alltid. Trots att det låter så stereotypiskt amerikanskt att göra något som drive in-bio, var det helt underbart (trots att själva filmen inte levde upp till våra förväntingar). The crew hängde en söndag efter kyrkan, spelade frisbeegolf, fotboll och umgicks i ungefär tjugofemgradig värme och kvav Michigan-luft.
 
En tisdagskväll spelade vi softboll, jag och familjen tilsammans med laget från kyrkan. Var roligt att testa på ännu en ny sport och trots att det var svårt, var det en bra kväll.
 
Vi hade slutprov, och sen tog skolan slut. Var väldig overklig känsla att försöka tänka på att min tid på Grant High School var över så fort. Skolan i USA är annorlunda mot Sverige, den är mer än bara plugg, och det är verkligen alla aktiviteter runt omkring själva studierna jag kommer sakna. Graduation var en bra kväll, och det var fint att se så många av mina vänner plus min familj där. Var en formell cermoni jämfört med Sveriges student, och var coolt att få höra sitt namn, gå upp på scenen och ta emot sitt diplom. Nån timme efter graduation åkte alla seniors på Senior all nighter, vilket var en sjukt rolig natt också!
 
Var bjuden på bröllop, och fick uppleva ett riktigt amerikanskt bröllop med fest efteråt och hela baletten. Cool upplevelse och jättekul kväll tillsammans med Andi, Laura och Konrad!
 
Efter fem enormt bra dagar i New York City kom jag hem till ett översvämmat hus. När vi var i New York ringde min pappa Pleune och sa att vi haft en vattemläcka i huset och att de varit tvungna att riva ut i princip hela huset. Så vi hade en husvagn utanför huset som jag, Liberty och Jocee sov i. Sista dagarna kunde jag sova i mitt rum igen, men det var då endast sängen där i, allt annat var borttaget (inklusive taket).
 
Efter hemkomsten till New York hade jag en vecka kvar i Michigan, firade min födlsedag med tjejkompisar först på natten med besök på Stake n Shake vid midnatt, Walmart och film tills klockan var fyra på morgonen. Fortsatte dagen med fika tillsammans med tjejgänget från skolan, och umgicks med Laura och Ana på kvällen.
 
 Jag hade mitt Open House graduation party/going home party fem dagar innan jag lämnade Michigan och det var, för att sammanfatta det hela, skönt, sorgligt, roligt och väldigt fint. Vi var i kyrkans gympasal och hade blå, gula, orange och svarta ballonger på borden, för Sveriges och Grants färger. Vi hade ett bord uppställt med bilder från mitt år, bilder från min familj. Hade en flagga och en bok som folk signerade respektive skrev hälsningar i. Var en dag när jag sa hej då till jättemånga och hela kroppen gjorde ont för att jag var så ledsen.
 
 
 
0 kommentarer