Juni
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade ångest i de fyra dagar i juni jag hade innan jag lämnade Michigan. Det var hemskt, fruktansvärt at bara föreställa sig att inte se min familj och mina vänner varje dag som jag blivit så van vid. Jag var utmattad psykiskt och övertygad om att tårarna snart skulle ta slut, men det gjorde de aldrig.
På tisdagen sa jag hej då till Caleb, som är min bästa amerikanska killkompis och någon jag litar på väldigt mycket. Han skulle åka till Sverige för att besöka den utbytesstudent som bott hos honom förra året, och det var surt att vi inte kunde ses i Sverige sen, på grund av dålig timing. På kvällen hade vi track banquet och awards night, och jag sade då hej då till ännu fler personer. Det konstigase var när jag sa hej då till folk som jag inte var så nära under min tid i USA, för man har ändå en relation till dem och man vet då med sig att man nog aldrig mer kommer ses. Med mina nära kompisar och min familj vet jag ju att vi kommer hålla kontakten länge och förhoppningsvis kunna besöka varandra. Ana sov över och vi låg och grät tillsammans, hade separionsångest men var ändå tacksamma för att Sverige och Spanien inte är alltför långt ifrån varandra.
Onsdagen kom, jag packade alla mina saker det sista, gav bort kläder och andra saker som jag inte ville eller kunde ta med mig hem. På kvällen åkte jag och familjen till den lilla restaurangen the Depot som ligger i Grant och åt middag tillsammans, innan vi begav oss till kyrkan. Var sorgset att träffa mina kompisar där en sista gång och sedan stannade jag uppe nästan hela natten och skrev brev till mina kompisar och familj. Sov endast en halvtimme innan det var dags att bege oss till flygplatsen.
Tänker inte ens försöka att beskriva hur det var att ha tio av mina vänner, plus min familj hos mig och hur det var att säga hej då. Jag var så trött, grät så mycket (hela färden till North Carolina också) och jag var väldigt less på att vara ledsen vid det här laget.
Jag kom till Washington DC runt lunch på torsdagen och tillsammans med andra utbytesstudenter (bland annat världens bästa Alva) så sightseeade vi där och landade i tanken på att åka hem. Var först då jag verkligen ville komma hem, för jag visste att jag skulle bli glad när man fick börja säga hej istället.
Flygresan hem till Sverige gick bra, jag och Alva höll varandra sällskap över Atlanten, och till slut landade jag på Landvetter. Att krama om mina systrar efter tio månader var helt fantastsikt.
Runt lunch, den sjunde juni tjugohundrafemton tog mitt tvåhundraåttiofem dagar långa äventyr slut. Det är svårt att förklara exakt hur det var men kan säga såhär mycket: det var fantastiskt och om jag kunde skulle jag göra det igen.
